År 2033 åker en besättning astronauter till mars. Vad tänker du om det?
Jaa…wow! Att vi kan så mycket här. Och att vi gör så mycket. Vill så mycket. Ändå är vi så många som inte riktigt vet hur man lever. Det skaver i kanterna liksom.
Om det finns fler som oss i universum? Ingen aning såklart. Men tanken på att vi skulle vara ensamma känns väldigt sorglig. Och samtidigt mirakulöst häftig.
Vi snurrar runt på en boll någonstans i utkanten av en spiralgalax.
Slump efter slump efter slump av atomer som möts, celler som går samman och…val som förfäders förfäder har gjort, allt gör att vi finns här.
Eller är vi resultatet av en grandios plan – uttänkt av någon eller något med snäppet större överblick?
Vilket jag tror på? Spelar det någon roll?
Har vi inte ett ansvar – oavsett hur vi kom hit – att vara de vi är födda till att vara? Att vi har en skyldighet att hålla hjärtat öppet? För att det är den enda kanalen till vårt ursprung av stjärnstoft vi har?
Det ÄR din skyldighet att stå kvar och hålla blicken på den stjärnklara himlen, på månen och vidderna eller vad det nu är som får ditt hjärta att slå hårdare, och som samtidigt lugnar det. Att gå dit energin leder dig.
Med slumpen eller den grandiosa planen i bakhuvudet – är det inte din skyldighet att inte göra dig mindre än vad du är?
