Hon drog i sin turkosa stickade tröja, om och om igen. Som ett nervöst ticks. Man såg hur fingrarna automatiskt letade sig ner till fållen, hur de snabbt drog ner tröjan och så gjorde de samma sak igen minuten efter. Som om det skulle dölja hennes jättelika bak. I lila byxor dessutom.
Hon var så blek. Vitt ansikte, ljusblå ögon, röda läppar och krusigt rött hår. Hon borde klippa av det där håret, tänkte jag.
Då tittade hon upp. Och de där ögonen – så ljusblå har jag aldrig sett förr. Hon öppnade munnen för att säga något och av någon anledning höll jag andan.
Hon pratade fort, som om hon var rädd för att inte få med allt innan jag stängde av öronen. Hon pratade för mycket. För snabbt. Fyllde i när jag inte svarade och lät mig inte ens lyssna.
Sakta började irritationen smyga upp längs ryggraden. Kan hon inte bara gå, tänkte jag och log lite utan att ögonen var med.
Hon borde klippa det där håret, tänkte jag igen. Minst tio centimeter var bara risigt. Av med det bara. Och sluta dra i tröjan så där ursäktande – det är nåt som är så provocerande med människor som beter sig ursäktande.
Allt det där tänker jag, och skäms.
Sen ger hon mig ett snabbt, nervöst leende och säger utan kommatecken eller punkter att hon ska gå nu för parkeringstiden går ut och man vet aldrig vi kanske ses igen vi kan ringa imorgon om vi behöver en vikarie igen det går bra men nu ska hon gå hejdå.
Hela hon var som ett nervöst rop på hjälp och jag ville bara att hon skulle gå. Att jag skäms efteråt är väl en klen tröst.