Jag åker buss. Morgonen är stilla och Stockholms inlopp är lugnt, vattnet gungar i silvervågor vid Gröna Lund och det kommer att bli en blåhimmelsdag. Plötsligt: sirener. Polis och ambulans kör om oss i en rasande fart. Vi sitter stilla i bussen. Vi okända tittar på varandra, tittar ut genom fönstret, jag kan se hur allas blickar följer de snabba gula och vita bilarna. Hur vi alla känner rädslan. Bussfärden segar sig framåt längs Stadsgårdsleden.
Buss efter buss efter buss stampar framåt.
Precis innan Slussens halvrivna tak och väggar ser vi ambulansen och polisbilen igen. Hur människor formar som en skyddande ring runt kvinnan som ligger blickstilla på den hårda marken. Det är det enda jag tänker. Att vad hårt det måste vara mot hennes mjuka kropp…så fel.
Tiden är en bubbla runt omkring dem. Den varma solens morgonstrålar, den stilla fjärden, allt håller andan. Man ser hur människorna runt henne är så måna om att hon inte ska röra på nacken, på huvudet. Jag ser hur de pratar med henne, att hon blinkar, som om hon vore yrvaken. Jag vet inte vem hon är, men hon var säkert på väg till jobbet, ut i vardagen, till allt det som snurrar så fort men nu är hon stilla i en tidsbubbla jag inte kan få ut ur huvudet. Vi alla okända i bussen tittar på varandra, skärrade är vi med henne där. Vi är alla en. Jag håller hela mitt hjärta för att det gick bra för henne. För vi hade nåden och ynnesten att få fortsätta rulla in under Slussens trasiga kvarlevor och vidare bort.