Så är det ändå den där stunden med fötterna på det solvarma berget och händerna i en blå diskbalja, som det sker. Alla oändligt fina sommarstunder, all tid med de små, alla slöa stunder, fixarstunder, bråk om allt och inget, sim i havet, kaffe på terrassen, alla kramar och gråt och skrubbsår på små knän, båtturer, manetfiske… allt finns koncentrerat i stunden när jag sitter på berget och diskar.
Augustisolen värmer mina armar och kjolen fladdrar i vinden som brusar högre och högre i träden och på havet. Inne sitter barnen sim-och lektrötta och tittar på tv. Jacob har åkt för att jobba och vi saknar honom redan.
Men i den här långsamma diskstunden med vitt skum runt händerna och de blåvita, kantstötta kaffekopparnas klånkande mot varandra i baljan, reser sig håret på mina armar. Jag kisar mot solen. Känslan är stark och snabb – en rusning genom kroppen. Det där ögonblicket som inte vill fångas varken i ord eller bild. Lyckan.
